Utförligare version av tidigare publicerad artikel i Ölandsbladet
Efter en hektiskt Almedalsvecka i Visby vid månadsskiftet juni/juli i år var det dags att börja tänka på återfärden därifrån hem till Öland igen - något som har blivit betydligt knepigare efter att Grankullaviksfärjan togs bort härom året.
Skulle det gå att få plats på någon av dom andra färjorna och hur skulle det isåfall passa med dom allmänna kommunikationerna på andra sidan? Ibland kan man tvingas övernatta i Oskarshamn bara för att färjan kommer dit när sista bussen till Kalmar har gått. Och så vidare.
Av ren slump kom jag att gå förbi kajen i Visby där briggen Tre Kronor låg förtöjd i samband med en utställning om Östersjön och föreläsningar ombord. Eftersom jag hade hört något om att briggen skulle komma till Borgholm och återinviga Vedkajen påföljande vecka väcktes en tanke och jag frågade personal om jag kunde få följa med briggen till Borgholm. Vilket jag fick och alldeles gratis till och med.
Fartyget skulle avsegla på måndagsmorgonen, men jag kunde få gå ombord redan på söndagskvällen om jag ville och övernatta ombord för att slippa ta mig till hamnen tidigt på morgonen. Är nu väldigt glad att jag gjorde så, för på kvällen bestämdes att tidigarelägga avfärden på grund av annalkande oväder med hård västlig vind. Kaptenen tyckte det var bra att vara framme vid Smålandskusten innan det brakade loss för nästa kväll skulle det göras ett uppehåll vid Figeholm.
Så klockan två på natten gick vi ut med motor ur Visby hamn. Strax syntes mot natthimlen mörka skugglika figurer som snabbt och vigt klättrade upp i riggen och lösgjorde seglen som var uppbundna vid master och rån. Och medan det sakta ljusnade sattes det segel - ett efter ett - och färden fortsatte med enbart vinden som drivkraft. Vinden var dock ganska svag så det gick rätt så sakteliga. Det kändes behagligt att sedan sitta i gryningen uppe på däck och lyssna på vågskvalpet medan fartyget gled fram och sedan så småningom se solen gå upp över Östersjön.
 |
| För fulla segel med enbart vinden som drivkraft |
Soluppgång över Östersjön
Efter några tidiga morgontimmars sömn vaknade jag nära Ölands norra grund. Nu var det grått och vinden började friska i. Då gick det naturligtvis inte att segla i motvinden direkt mot Figeholm utan vi fick kryssa ner i sundet längs ölandskusten ungefär till i höjd med Byerum Sandvik för att sedan vända tvärt uppåt mot vår kvällsdestination.
Vårt besök i lilla Figeholm blev säkert årets stora händelse där. Figeholm, som en gång i tiden var hemmahamn för trettio stora segelfartyg men numera inte hade något sådant har dock ett eget sjöfartsmuseum. Hela besättningen bjöds dit på en intressant visning - något som kan rekommenderas envar som råkar passera Figeholm. Nästa morgon fick några av oss följa med på rundtur Figeholms inre skärgård med hembygdsföreningens handikappanpassade pontonbåt Holger som man var synnerligen stolta över.
Årets stora händelse i Figeholm
 |
| Sjöfartsmuséet i Figeholm |
På tisdagseftermiddagen gick vi för segel från Figeholm förbi Runnö på utsidan. Där passerade vi Runnö Rödskär som med samma slags röda granit kan liknas vid en liten miniatyrvariant av Blå Jungfrun.
 |
| Nej, jag klättrade inte i riggen |
 |
| Runnö Rödskär - en miniatyrvariant av Blå Jungfrun? |
Vi fortsatte sedan ner mot Vållö där vi ankrade för natt i skydd för vinden. Så nära land att vi kunde njuta av en koltrastkonsert efter kvällsmaten.
Ja maten ombord vore värd ett eget kapitel i Michelinguiden. Själv hade jag förväntat mig torra skeppsskorpor som huvudsaklig kost ombord och hade därför med mig en rejäl ost som jag köpt i Visby för att klara överfarten. Gissa om jag blev positivt överraskad när jag bjöds att äta med besättningen och dom hade en skeppskock ombord som hade arbetat på Melker Anderssons gourmetkrogar i Stockholm. Han kunde konsten att laga mat från grunden och låta fantasin flöda. Undrar var jag någonsin kan ha ätit godare? Och detta på en arbetsplats!
Nästa förmiddag - på onsdagen - lättade vi ankar och gled ner längs smålandskusten och passerade alldeles utanför den enorma pappersmassseanläggningen med lukt från sågspånshögar och i synnerhet stickande svavelos och därefter var det dags att sätta kurs över sundet ner mot Borgholm. På grund av sydsydvästen och att vi hade en tid att passa gick vi för motor och hade inte segel uppe denna sträcka. Prick klockan sexton var det sagt att vi skulle lägga till i Borgholm, där det tydligen väntades högtidligheter. På vägen ner över sundet passerade vi alldeles förbi den plats på sjökortet som är utmärkt som Elefanten och där ett gammalt skeppvrak med samma namn utgör ett farligt grund för djupgående fartyg.
Innan vi gick sista biten in i Borgholms hamn halade vi ner en liten gummibåt, med vilken en styrman och en medhjälpare snabbt gav sig in och lodade upp djupet där vi skulle gå in, för undvikande av obehagliga överraskningar.
Fullt av folk stod kring hela Borgholms hamn och beskådade vår ankomst, men vare sig landshövding, kommunalråd eller musikkår syntes när vi skulle lägga till och - som första anlöpande riktiga fartyg på mycket länge - återinviga Vedkajen. Något snöpligt kanske för våra höga kommunala honoratories att det blev blev jag och några besättningsmän som i all vår enkelhet invigde kajen genom att lyfta briggens landgång över reling och lägga den mot kaj och därmed ta den nya Vedkajen i bruk.
Men det tog dom ju igen med pompa och ståt på kajen två dagar senare, då dom fick knyta lite knopar.
Per Lublin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar