Insändare i Ölandsbladet:
Tillåter socialen det?
När jag häromdagen berättade för en arbetskamrat från Borgholm) att vi nordölänningar har våra tonåringar boendes ensamma i Kalmar under gymnasietiden blev hans spontana kommentar ”tillåter socialen det!?”.
Först blev jag brydd och tyst och sen insåg jag att det är precis så vi borde tänka. Hur kan kommunen tillåta detta år efter år? Det enda stöd föräldrar och ungdomar får är cirka 1 800 kronor i inackorderingstillägg. Inget busskort för att ta sig hem på helger, ingen förmedling av familjer som kan inackordera våra ungdomar, inget socialt stöd och ingen uppföljning av mående och studieresultat.
Faktum är att det är ganska tufft att få ihop ekvationen. Var hittar man ett boende för 1 800 kronor minus resekostnader? Det finns inte. Hur många tycker att 15-17-åringar bör bära så mycket ansvar själva? Kommunen och gymnasieförbundet gör det lätt för sig, men jag skulle säga att de inte följer lagen.
I skollagen kan läsas att utbildningen i gymnasieskolan ska vara avgiftsfri, men att det kan få förekomma enstaka och obetydliga kostnader för eleven. Att skaffa boende i Kalmar kan inte anses innebära obetydliga kostnader. I kommunallagen läser vi: “Kommuner och landsting skall behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat.” Vilka är de sakliga skälen till att åkerboungdomar lämnas ensamma med så mycket sämre ekonomiska, sociala och studiemässiga förutsättningar?
I Socialtjänstlagen: Socialnämnden ska: ”bedriva uppsökande verksamhet och annat förebyggande arbete för att förhindra att barn och unga far illa”, och ”i sin omsorg om barn och unga tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som kan finnas sedan vård och fostran utanför det egna hemmet upphört”. Ja, den ”vård och fostran” man kan utföra på 8-12 mils avstånd är begränsad.
Till våren slutar 25 niondeklassare på Åkerboskolan. Vi får hoppas att deras föräldrar har goda ekonomiska förutsättningar. Vi får också hoppas att ungdomarna är superstarka och orkar pressen som det innebär att flytta hemifrån samtidigt som man byter skola och ort. Men ärligt talat så vet vi ju att det inte är så. Några kommer att fara illa även i denna årskull. Hur länge ska det pågå? När jag var politiker fick jag samtal från förtvivlade föräldrar, men det fanns ingen politisk vilja i mitt parti och inte heller i andra partier att göra något åt detta. Det har skrivits många motioner och alla har blivit nedröstade. Jag hörde till och med från många håll att vi får skylla oss själva som bor där vi bor. Gäller det även ungdomarna? Finns det någon politisk vilja nu att göra rätt?
Vad skulle då kommunen kunna göra för sina åkerboungdomar? Ja, det finns flera vägar att gå.
Upprätta en ”familjebank” med godkända familjer i Borgholm och Kalmar som är villiga att inackordera våra ungdomar till en ersättning motsvarande inackorderingstillägget.
Eller…
Starta ett elevhem i Borgholm, där gymnasieelever från Åkerboskolan erbjuds boende och boendepersonal till en rimlig kostnad. Som exempel kan nämnas Naturbruksgymnasiet i Kalmar, vars elevhem, som har fritidspersonal på kvällarna och sovande personal för att eleverna ska känna sig trygga, kostar cirka 3400 kr/mån inklusive mat.
Dessa två lösningar skulle råda bot på de flesta problemen. Föräldrar från norr skulle ha råd (inackorderingstillägget skulle räcka till just inackordering), ungdomarna skulle ha tillgång till fungerande kollektivtrafik (söderut), elever som inte vill/vågar/kan flytta till Kalmar skulle ha ett alternativ som innebär trygghet både i personal och i att mamma och pappa inte är lika långt bort.
Ett annat alternativ skulle kunna vara ett kommunalt elevhem i Kalmar, eventuellt i Gymnasieförbundets regi, men det innebär nog i detta nu onödig väntan i en brådskande fråga. Detta är troligen det alternativ som ungdomarna själva helst vill. Kalmar lockar mycket, men man går miste om ”närkontakten” med föräldrar.
Slutligen: Skrota inackorderingstillägget och inför istället ett bostadsbidrag som täcker verkliga kostnader. Detta alternativ missar alla sociala fördelar som en familj eller ett elevhem kan erbjuda, samt blir troligen dyrare för kommunen.
Låt oss hjälpas åt att stötta våra ungdomar och ge dem alla, så långt som möjligt, samma förutsättningar att lyckas med livet och i livet.
Sofie Gustafsson Fohlin
Frågan skickas vidare till Socialnämndens ordförande Lars Ljung.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar