Det ofattbara som har hänt

Fredagen den 22 juli blev en dag som för alltid kommer att bli ihågkommen i vår skandinaviska nutidshistoria som den dag då ondskan slog till mot Norge och mot vår nordiska öppenhet och självklara demokrati. Det hela är bara så ofattbart och svårt att ta till sig att det kunnat hända.

Själv ser jag framför mig i tankarna den lilla ön i den till synes fredliga Tyrifjorden som jag åtskilliga gånger passerat med tåg på Bergenbanen mellan Drammen och Hönefoss. Den lilla ön som förvandlades till ett helvete för så många unga och deras anhöriga. Jag kan bara inte förstå.

Som väl är tycks det finnas en tydlig beslutsamhet att stå emot det onda anslaget på ett klokt sätt - med mer öppenhet och mer demokrati - och att inte svara med att göra samhället tillslutet och debattmöjligheterna begränsade. Norge tänker uppenbarligen inte ta ett steg tillbaka och måtte övriga nordiska länder inte heller göra det. Vi vill inte ha ett samhälle med säkerhetskontroller av dom som ska besöka ett kommunfullmäktigemöte eller av dom som ska passera Visby ringmur under Almedalsveckan. Vi vill ha kvar och vidareutveckla det öppna samhälle som karaktäriserar våra nordiska länder!

Nu tre dagar senare fladdrar fortfarande de nordiska flaggorna - och även den norska (!) - i topp på flaggstängerna framför Borgholms stadshus. Varför? Det vore på plats att hala dem eller - allra helst - hedra offren med norska flaggor på halv stång på torget.