Har blivit uppmärksammad på att godiset i lördags från Östra Småland var väldigt svåräst. Och så ska det ju inte behöva vara, även om tidningen är nedlagd.
Så här kommer en tydligare variant som gå att läsa också, hämtad från den likaledes nedlagda nätupplagan, där såväl ”Torget” som annat tidningsinnehåll går att fånga upp i erfterhand från nätet:
Ölänningen som förliste
två gånger
Kalmarfartyget Advenas förlisning vid Shetlandsöarna 1912, och Peter Johnsons trägna arbete att bringa klarhet i vilka besättningsmän som begravdes på Out Skerries gamla kyrkogård, har vi berättat om tidigare här på Torget. Nu har Eva Bergström i Kosta, dotter till den räddade matrosen Ragnar Larsson (1889–1956), ställt en intervju med sin pappa till Torgets förfogande. Artikeln är signerad Axon, det vill säga Axel Andersson (1913–1996), som själv var till sjöss i unga år. Han arbetade på Barometern från 1954, där nedanstående artikel publicerades samma år.
Om man seglat till sjöss från 1906 till 1944 har man hunnit med en hel del och det har också ölänningen och förre matrosen Ragnar Larsson, som nu sitter i sin födelseby Torparehorva i Löt, postadress Palmelund, och tänker tillbaka på vad som varit. Det har som sagt blivit en hel del, även om man får räkna bort några år då han försökte sig som murare hemma på Öland. Bland annat har han hunnit vara med om två förlisningar, en vid Shetlandsöarna och en på Nordamerikas västkust, den ena en tragedi, den andra med helt lyckligt slut.
Fartyget som förliste vid Shetlandsöarna var en Kalmarskuta, skonertskeppet Advena, som var nyköpt till Kalmar. Hon hade sprungit läck i Östersjön, övergivits av sin norska besättning, påträffats och införts till Visby varpå hon såldes till Kalmar. Ragnar Larsson hade nyligen gjort sin värnplikt och mönstrade i henne i november 1911, då hon låg nyreparerad i Kalmar med propslast för Sunderland, England. Kapten K H Fredriksson från Ängö i Kalmar förde henne; han hade övertagit henne endast för denna sista höstresa efter det han var hemkommen med sin bark Madonna av Kalmar för att lägga upp. Resan blev hans sista. Advena kom till England, lossade propsen och lastade kol och koks på Kalmar. Avseglade i januari 1912 i fint väder från Sunderland men mötte storm och besättningen fick en mycket hård vecka.
Enligt en av hr Larsson och den andra överlevande undertecknad sjöförklaring länsade Advena – efter att man siktat en fyr på norska landet – undan vind och hav för undre märssegel och förstäng i två dygn, siktade en fyr och väntade österöver, satte revat storsegel, låg på ostlig kurs i två dagar, tills man fick syn på en fyr i lä. Storstäng sattes men skörades genast. Vindmöllan, som användes till länspumpning, havererade och båda brädgångarna spolades bort. Skutan spolades över så det var omöjligt att handpumpa. Alla samlades därför på halvdäcket. Stormloppet ändades i en bukt på den klippiga ön Skerries, där man tog tre upplysta fönster i fiskarstugor för signalljus.
Advena lyckades styra in i bukten, men mellan bergväggarna tog vinden slut och skutan slungades upp på sockertoppsformad klippa inne i bukten. När brottsjön drog sig tillbaka rasade Advena ned med hela ena sidan utriven. Riggen gick överbord och slog ned tvärs över däck. Larsson stod själv till rors. Kapten Fredriksson kom på däck med en portfölj och styrmannen delade ut två livbälten och tre frälsarkransar. Larsson och den andre överlevande fick inga, varför den förstnämnde själv rusade ned och hämtade två livbälteni styrmanshytten.
Larsson höll sig sedan fast i räcket kring halvdäck men spolades överbord, kravlade sig upp först på en däckslucka och sedan på en upp- och nedvänd livbåt och plockades slutligen upp av några fiskare, som också räddade den andre överlevande. Denne var lättmatrosen Karl Jonsson, från Hultsby i Ryssby socken. Hr Larsson har haft en bild av den förlista Advena men den har han lånat ut och aldrig fått tillbaka. Skonertskeppet blev så söndermalt mot de shetländska klipporna att fiskarbefolkningen kunde plocka vrakdelarna i vedkorgar.
– Det var en mycket slitsam stormvecka före förlisningen, säger hr Larsson, styrmannen var sjuk, två man för kort var skutan från Kalmar, kocken hade mönstrat av i Sunderland och den av besättningen som ersatte honom bröt en arm under resan. Av folket för om masten var bara fyra man arbetsföra och de var unga pojkar. Skutan var det ingen större fara med, skrovet var starkt och höll bra för påfrestningarna men riggen var kanske något sliten. Möjligen hade hon kunnat ligga över en av uddarna och klarat sig om man vågat sätta flera segel – och dessa inte blåst sönder. Man vet inte.
Den andre räddade, Ryssbybon Karl Jonsson, mötte hr Larsson 1915 i Portland, Oregon, där de sedan var rallare ihop en tid. Något av åren 1918 eller 1919 såg hr Larsson i Sydney, Australien, en stor folksamling på en gata. Det visade sig att man beskådade ett livligt slagsmål med Ryssbypojken Karl Jonsson som huvudagerande. Han slogs ensam mot en hel samling engelsmän – åtminstone fem eller sex – varför Larsson själv ingrep och lyckades klara sin före detta skeppskamrat därifrån innan han blev alldeles sönderslagen. Sedan har de aldrig råkats. Troligen är Karl Jonsson död [se fotnot].
Den andra förlisningen? Å, den, säger hr Larsson, den var inget märkvärdig. Han var besättningsman i en pråm som bogserades utanför Nordamerikas västkust då den råkade ut för en pålandsstorm. Den var under bogsering från Portland till Seattle, tom, för att lasta. Både pråmen och bogserbåten höll på att driva i land och för att klara sig själv måste bogseraren lägga av bogserkabeln. Pråmen drev i land, men hela besättningen räddades. Bogserbåten gick in till Seattle.
Ett kusligt tillbud var hr Larsson ute för med en tremastbark, Chacma av Kristiansand, på omkring 1 000 ton dödvikt. Larsson mönstrade i Hamburg, som matros hösten 1912, varpå Chacma seglade till Cardiff och lastade kol på Venezuela. Hon bogserades ut ur Bristolkanalen och ankrade vid Lundy Island. En söndagsmorgon hivades ankaret upp och segel sattes, men det blåste upp till full storm stick i stäv och Chacma kryssade hela dagen för små segel för att inte drivas tillbaka upp på kusten. Slutligen var hon åter vid Lundy Island, lät båda ankarna gå och låg sedan i tre dygn i rykande storm till ankars, med kättingarna förstärkta med grova trossar från förskeppet och akterut för att minska påfrestningarna. Om inte ankarna hållit skulle både fartyg och besättning varit till spillo givna.
Det var långa tre dygn, men till slut bedarrade stormen, Chacma satte segel och gjorde en elva månaders resa till Venezuela, Västindien, Nordamerikas ostkust, Västafrika, Jamaica och hem till Europa, till Rotterdam. Det var en hygglig tripp på den tidrymden. Ombord i Chacma passerade Larsson ekvatorn för första gången men slapp dopet – ingen döptes. Passagen firades bara med extraförplägnad i form av dryckesvaror. Så Larsson är alltjämt odöpt i den bemärkelsen.
Han ångrar, säger han, att han inte följde Chacmas kaptens råd och följde denne hem till Norge för att läsa på styrman. Det var brist på befäl i Norge då. Men man levde för dagen, tillägger han och fortsätter att berätta om sina år i småländska skutor, i en annan norrman, i amerikanska skutor de sex år han seglade ut från Frisco och Portland och for i ståtliga skepp, fyrmastbarken William T Lewis, fullriggaren Dunsyre och andra. Men det kan ju få bli ett kapitel för sig.
Axon
STORT TACK till Eva Bergström i Kosta, Peter Johnson i Lerwick och Hans Egeskog i Kalmar.
Fotnot: Den andre överlevande från Advena kallas Karl Johansson i originalartikeln från 1954. Här är namnet korrigerat till Karl Jonsson. Släktforskningsexperten Hans Egeskog konstaterar att Jonsson föddes i Ryssby socken 1891, uppsattes i obefintlighetsboken 1917 och dödförklarades 1921. Ytterligare några smärre rättelser har gjorts i texten. Barken Chacma sänktes av en tysk ubåt 1917. Axon skrev som utlovat ett ”kapitel för sig” om Larssons år till sjöss i andra skutor. Det kommer också att publiceras här på Torget framöver.
FAKTA
Advenas besättning
Torgetredaktören Klas Palmqvist måste ha blivit lika överrumplad av det omedelbara nedläggningsbeslutet som alla vi andra och hade väl inte kunnat ana att lördagens ”Torget” skulle vara det sista. Man kan notera att han avslutningsvis skriver om ett särskilt kapitel i en skildring ”som kommer att publiceras på Torget framöver”. Som det väl dessvärre aldrig lär bli.
Vill du se mina senaste inlägg, klicka HÄR
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar