Ynkedom av Lisbeth. Men glädjande att kunna möta Lillebill igen, som dock har en lång kamp framför sig

I söndags fick Lillebill Grähs äntligen den blomsteruppsättning som vi samlade ihop till i den parlamentariska gruppen redan i maj. Det var i samband med vid vårt andra möte efter Lillebills plötsligt insjuknande som jag föreslog att vi tillsammans borde visa henne vår uppskattning. Pengar samlades raskt ihop, lika mycket från var och en, och överlämnades åt en kommunsekreterare för att ombesörja blomsterinköp och överlämnande.

Det hela kom dock att dröja eftersom kommunsekreteraren tyckte att blommorna kunde vänta tills att Lillebill kommit hem från sjukhuset. Så småningom kom Lillebill hem men ingenting hände. Pengarna låg kvar i ett kuvert på stadshuset tillsammans med en hälsning till Lillebill som vi var och en hade uppmanats av kommunsekreteraren att underteckna. Sedan åkte kommunsekreteraren på semester och överlät saken till en annan tjänsteman på stadshuset. Där blev kuvertet liggande i någon sorts handlingsförlamning över vad slags blomster som skulle inhandlas för pengarna och hur många. Inget hände. Vid sista mötet nu med den parlamentariska gruppen såg jag till att jag fick ta över kuvertet och gruppens stöd för att inhandla orkidéer och lämplig ytterkruka för pengarna samt se till att orkidéuppsättningen också blev överlämnad.

Döm om min förvåning när jag kom hem med kuvertet och närmare betraktade det. Lisbeth Lennartssons namn saknades, både på kuvertet och bland underskrifterna på den medföljande hälsningen. Av beloppet i kuvertet framgick också att Lisbeth inte varit med och bidragit.

10 05 25. Pengar till blommor. Lillebill

Lämnat av: Per, Bertil, Jan, Mikael, Mats, Arne, Lennart

Ändå satt hon med vid bordet när vi andra i våras sköt till våra sedlar – och även när vi pratade om det i samband med vårt sista möte i förra veckan. Men Lisbeth kunde tydligen inte tänka tanken att vara med och bidra. Ruskigt dåligt stil!

Egentligen ska man inte berätta om sånt här, men jag kan bara inte låta bli. Det här säger väl det mesta om den som nu varit Borgholms kommunalråd i snart åtta år! Och som med diverse ränker och utspel såg till att få bort sin partikamrat Lillebill från kommunalrådsstolen för att själv få ta över den.

I söndags åkte jag ut till Störlinge med orkidéeuppsättningen från oss och kunde överlämna den till Lillebill tillsammans med kortet med hälsningar. Där blev jag bjuden på kaffe med dopp och blev sittande med Lillebill och hennes numera omvårdande make Anders Marell. Vår stund där tillsammans var givande och gav mycket att tänka på. Hälsan är ingen given självklarhet, utan en gåva som man bör vara tacksam för så länge man har den. Hälsa och rörelseförmåga kan försvinna bara på ett ögonblick.

Det var glädjande att märka att Lillebill – trots sin svårighet att få ur sig mer än något enstaka uttalat ord – är samma Lillebill med samma klara intellekt som tidigare. Det var mycket hon försökte säga och en hel del gick att utläsa av blicken och mimiken. Att en människa som hela sitt liv har haft språket och ordet som sina verktyg plötsligt inte längre kan använda dem är en ödets ironi.

Lillebill har en lång kamp framför sig men jag hoppas och tror att hon med sin envishet och med med stödet från Anders så småningom kommer att återvinna sin talförmåga.

Kommunen har dock redan visat sin njugghet genom att låta förklara att man inte har någon skyldighet att hjälpa till med talträning, kunde Anders berätta. Så anser jag inte att hårt drabbade människor – oavsett vilka de är – ska bemötas av vår kommun. Det är under all värdighet.

Det här är något som vi måste ändra på!

*) Fotnot: Som jag tidigare nämnt i min blogg så har Lillebill Grähs varit det klart bästa av de sex kommunalråd som i tur och ordning har ”regerat” i Borgholms kommun sedan den bildades för runt fyrtio år sedan. I höst får vi förmodligen det sjunde. Vem än det blir, så är det ett skifte man kan se fram emot. För jag vågar lova att det inte blir Eddie Forsman!