Idag har jag varit på begravning. Ännu en av mina vänner har gått ur tiden, en som jag känt sedan tidigt nittiotal. Detta är något som händer allt oftare när man kommit upp i pensionsåldern. Alldeles för ofta tycker jag.
Det känns vemodigt.
Ändå tillhör jag dom privilegierade som faktiskt får fler och fler vänner med åren. Betydligt fler nya än dom som går bort.
Men dom nya vännerna kan ju inte ersätta dom gamla som inte längre finns. Varje människa är unik och så även varje vänskap.
Många gånger känner man att man inte ger alla sina vänner den tid som man skulle vilja. Man vet ju inte hur länge dom finns kvar och det är guld värt att kunna finnas till lite mer för dem. Vänskaper kan man aldrig odla för mycket!
Vill Du kommentera, klicka här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar