Första maj i Borgholm

Kändes lite konstigt idag att inte höra trumvirvlar och en taktfast hornmusikkår låta ”Arbetets söner” ljuda över torget och inte heller se några röda fanor bäras fram av fanbärare. Sånt som liksom hör till Första maj. 

Men sosseledningen uppe i Stockholm visste nog vad dom gjorde när dom i mars beslutade att ställa in årets förstamajtåg i hela landet. 

Med urusla opinionssiffror - som det var då - befarade dom förstås erbarmligt dålig uppslutning i hela landet. Kanske att dom ingenstans skulle kunna samla 500 personer, kanske inte ens i huvudstaden Stockholm. Det som då var den magiska gräns för hur stor en folksamling tilläts vara i Sverige med tanke på coronasmittrisken. 

Således blev coronautbrottet ett perfekt tillfälle för sossarna att ställa in och inte behöva skylta med den dåliga uppslutningen på deras högtidsdag Första maj. Och helt och hållet kunna skylla på coronan.

Strax därefter sänktes gränsen för tillåten folksamling i Sverige till 50 personer. 

Sistnämnda hade knappast varit något problem för sossarna i vår kommun, ifall man hade velat och vågat att ha ett förstamajtåg. För gav man bara avkall på marschmusikkåren och drillflickorna - som tillsammans vid förra årets Första maj väl med råge utgjorde halva antalet deltagare hade man utan vidare kommit under femtiogränsen.

Någon hade ju då kunnat bära en ”bergsprängare” i ena handen med dom traditionella sångerna på kassettband - eller ha med en bärbar cd-spelare - så hade ju det musikaliska varit fixat. 

Räknar man sedan bort 70-plussarna från ledet - som ju inte skulle få gå ut bland folk i dessa coronatider - och att den lokale sossehövdingen Ilko Corkovic kanske kunnat få med sig både medhållerskan Sara Kånåhols (V) och hjälpredan Staffan Larsson (C) i täten, så skulle han nog kunnat få ihop ett skapligt förstamajtåg på mellan en handfull och ett par dussin personer. Trots det gråtrista vädret. 

Men egentligen så kan man nog tycka att förstamajtågen håller på att spela ut sin roll, så förra årets förstamajtåg kanske var det sista på Öland. 

För hur trovärdigt är det när gråsossar på höga politiska poster med feta arvoden och  fackpampar med höga löner går i täten för ett gäng som ska utge sig för att vara "trälar som hungern bojor lagt uppå". Tror knappast att dom skulle ha några slavarbeten eller alls behöva gå hungriga.

Annat var det förr - för länge sen.

Förstamajtåg förr i tiden. Foto: Wikipedia

Förstamajtåg i Borgholm 2019 - till stor del bestående av drillflickor och blåsorkester. Foto: Per Lublin

Och hur kul kan det tyckas för vårdförbundens folk - som i dessa coronatider gör synnerligen krävande och ytterst riskfyllda hjälteinsatser med livet som insats till fortsatta skitlöner - att fortsätta gå arm i arm i förstamajtåg med välavlönade höjdare som i praktiken motarbetar deras krav på rimliga löner och bättre arbetsförhållanden. 

Såväl på Öland som på andra håll i landet.

Kommentarer

Vill du se mina senaste inlägg, klicka HÄR