Ett hastigt uppbrott

Igår begravdes Erik Johansson. Han gick bort - knall och fall - julaftons morgon hemma vid huset intill Laxeby när han skulle skotta undan snö som vräkt upp sig under natten och blev på så sätt ett av julesnöns offer.  

Erik hade några år tidigare drabbats av stroke och borde inte ha ägnat sig åt snöskottning. Det var annars hustrun Margit som tog hand om sådant, men den här gången hade Erik gett sig ut med skyffeln innan hon hunnit reagera. Annars är det väl sånt här som kommunen borde hjälpa till med när det gäller våra äldre och inte bara låta skotta i första hand framför stadshuset?  

Erik var den siste kvar i livet av den så kallade "underlivspatrullen", ett humorfriskt arbetsgäng, som fått sitt namn på grund av ett ofta förekommande ämnesområde för de mustiga historier som dom gärna berättade. Detta var innan dokusåpornas och mediafixeringens tidevarv, det var på den gamla tiden när lokala berättartraditioner fortfarande frodades.

Detta glada gäng arbetade åt Borgholms Elverk - som på den tiden endast ägnade sig åt det dom skulle, d v s distrubera elektricitet till stadens invånare, och inte åt en massa annat som man inte klarar av och som man numera ägnar sig år efter att man bytt namn till Borgholm Energi, vitt skilda verksamheter som man på grund av bokföringstrixande fått ta över från kommunen.

På den tiden såg man till att strömmen fungerade i staden med omgivningar och Erik gich runt i hushållen och läste av elmätare och skrev ut räkningar på plats. Då var räkningarna begripliga och okomplicerade i förhållande till nu och inte uppdelade mellan elnät och leverantör. Elverket köpte elströmmen från Sydkraft och såg till att den kom ut till hushållen i Borgholm och Köpingsvik från transformatorstationen vid Grönskog.  

Erik trivdes bra med sitt arbete, men så fick han en ny chef som snabbt skapade vantrivsel på arbetsplatsen. Denne - som kom från Gotland (och som senare lyckligen försvunnit tillbaka dit) - ryade och härjade med personalen, satte på en kontorist (utan att bekymra sig om att hon var gift och hade familj) och gifte sig med henne efter att hon blivit skild men behandlade henne så illa att hon senare tog sitt liv. Erik blev så knäckt av den nye chefen att han en dag bara gick från sin arbetsplats för att aldrig återvända, trots att han bara hade ett par år kvar till pension.  

Får hoppas att Erik nu har det bra i sin himmel där han och hans gamla kompisar fån elverkstiden nog sitter och berätta historier igen. En sak är säker: Han behöver aldrig riskera att möta den sin siste chefen där. Denne lär med största sannolikhet brinna för evigt någon helt annan stans. 

Vännerna i den äldre generationen försvinner en efter en och alla lämnar dom tomrum efter sig. Erik var en av dem.   

Vill Du kommentera, klicka här!