Teater som fler borde se

Såg en teaterföreställning igår i Folkets hus i Borgholm som fler borde se – om fler tillfällen ges. 

”Syrien och Solen – Tack till Sverige” hette den och spelades av asylsökande, huvudsakligen vuxna men även barn – och då menare jag små barn och inget annat. 

Den långa handlingen framfördes på ett universellt språk utan ord men med gester och rörelser, bilder och bakgrundsljud. Man fick se det vackra Syrien som det en gång var för inte så länge sedan, därefter krigets Syrien med samma hus och miljöer i ruiner och med massor av döda och sargade människor. Sedan följde flykten, vidriga människosmugglare som plockade flyktingarna på allt vad dom hade och lämnade dem åt sitt öde i livsfarliga små båtar. Färden över Medelhavet, ankomsten till Grekland, den långa vandringen genom Europa, där en del dukade under av utmattning, brutala poliser i Ungern och på slutet ett välvilligt mottagande i Sverige (som teatergruppen på detta sätt ville visa sin tacksamhet för).

Många starka och gripande scener. 

Stort var det också när en liten pojke dirigerade hela den fullsatta publiken till att gemensamt sjunga ”I natt jag drömde…” 

Fy f-n vad bra vi egentligen har det här som kan vakna varje morgon utan rädsla för flyganfall, bomber och gevärseld, som slipper leva i en stad av ruiner och har tid och möjlighet att bekymra oss över sådant som ovårdade gator och hundlortsskulpturer på torget. 

Plats för kommentarer