Vännen Gunnar Stark

Känner att jag borde skriva något om vännen Gunnar Stark som gick bort i lördags. Vi har känt varandra i cirka 35 år - alltsedan han var nyinflyttad i Köpingsvik i början på åttiotalet - och han kom med tiden att bli en av mina allra bästa vänner. 

Vi var många som kunde vända oss till Gunnar om vi hade något problem som vi inte visste hur det kunde fixas och han hade lösningar på det mesta. Han grunnade lite, ordnade och donade. Alltid lika hjälpsam. Vet inte hur många vänner som Gunnar har hjälpt på ett eller annat sätt.

Så länge som jag känt Gunnar har han varit socialt engagerad för personer som har haft det svårt. Ett många gånger tufft engagemang.

Som så många andra har Gunnar upprörts av orättvisor i samhället, men han har också velat göra något för att försöka förändra. Inför valet 2010 kom Gunnar att gå med i vårt parti, där han blev en verklig stöttepelare.

Gunnar var rätt och slätt en omtänksam, hjälpsam och bra karl. Begåvad med massor av humor och goda historier.

Gunnars sista fyra - fem år kom tyvärr alldeles för mycket att präglas av sjukdom, där det ena eländet avlöste det andra och egentligen är det märkligt att han trots allt kom att klara sig igenom så mycket som han gjorde. Där gjorde han många gånger verkligen skäl för sitt efternamn. 

Det var dock svårt för Gunnar att inte längre orka så mycket som han var van vid. Att inte längre kunna åla på rygg under värmepannan med verktyg i näven, häkta fast släpet på bilens dragkrok eller kunna klättra ut på taket och fixa TV-antennen. Även om det ofta var det bland det första han försökte med när han kom hem efter någon ambulansfärd till Kalmar. För Gunnar som alltid ville ha något för händer var det svårt att tvingas sitta overksam när inte kraften räckte till det han ville göra. Likväl hade han ständigt nya projekt i tankarna in i det sista. 

Fem dagar före sin bortgång ringde Gunnar mig om ett problem som han ville ha hjälp med att lösa, inte för sin egen del utan för en anhörig som han ville hjälpa. Detta trots att rösten hans nätt och jämt bar. Jag var då på väg till Prag och kunde därför inte göra så mycket där jag befann mig, men vi skulle träffas och ta tag i det när jag kom tillbaka. Det var sista gången som vi pratade med varandra. När jag kom tillbaka fanns inte Gunnar mer. 

Tänker i dessa dagar på Gunnars familj som han månade så mycket om och delar deras sorg och saknad.