För ett år sedan kom Carl Malgerud och hans medresenärer hem från sin idiotiska skidsemester i Alperna i norra Italien. Skriver ”Idiotiska”, eftersom dom innan dom reste dit var väl medvetna om att Coronasmittan då hade gjort sin Europapremiär i just norra Italien - dit den kommit direkt från Kina - och nu höll på att sprida sig i norra Italien i våldsam fart. Detta hade man knappast kunnat undgå att upptäcka om man läst tidningar eller sett nyheter på TV.
Att svenska myndigheter stod handfallna och då inte genast stoppade alla resor till Italien är knappast något som dom som åkte på sina bokade skidsemesterresor dit kan skylla på. Dom valde att ta en risk som också skulle innebära att kunna komma hem och smitta ner andra och att förvandla den begränsade epidemin till en pandemi.
Min eventuella respekt för Carl Malgerud försvann totalt när han i en TV-intervju strax före sin avresa förklarade att han ”absolut” skulle resa och att coronan inte var värre än en vanlig förkylning och att han var garderad mot smitta eftersom han ”hade köpt handsprit". Det lät så otroligt korkat redan då.
 |
| Hade köpt handsprit |
För oss här hemma på Öland - som läst om skidresan i tidningarna och följt förvecklingarna i media - blev det en obehaglig väntan på resesällskapets hemkomst och hur vi då skulle kunna skydda oss mot en eventuell smitta. Vi hade ju kunnat läsa och höra att Malgerud var med men visste inte vilka de andra i sällskapet var och hur vi sedan skulle kunna skydda oss mot att stöta ihop med någon eller några av dem här hemma.
IDAG kan många av oss fira att vi nu har suttit ett år i ”frivillig” karantän, vi många som tog Malgerudsgängets hemkomst som utgångspunkt för att sätta oss själva i karantän för att slippa träffa Malgerud eller någon av de andra som var med på resan. Detta för att själva inte riskera att bli smittade och föra smittan vidare till andra som skulle stryka med på kuppen.
Hade inför återvändandet av Malgerud och hans gäng för säkerhets skull lagrat upp med konserver och basvaror för en månad framåt och ungefär så hade väl de flesta av oss gjort och kanske fått gliringar om hamstring.
Vi anade inte då att vår karantänsisolering skulle bli så långvarig som den nu har blivit - och nu ser ut att fortsätta att vara tills vi har blivit färdigvaccinerade.
Istället hyste vi väl en naiv förhoppning att våra svenska myndigheter skulle vakna upp och snabbt mota Olle i grind med effektiv coronabekämpning.
Men hej vad vi bedrog oss! Smittan kom snart till vårat län direkt från Alperna, dock inte genom Malgerudsgänget utan ett annat resesällskap från vårt län som även de mot bättre vetande varit där och åkt skidor. Det dröjde inte länge förrän coronasmittan kom att sprida sig kors och tvärs genom landet och våra myndigheter gav upp, avbröt all smittspårning och lät coronan härja tämligen fritt och till och med lyckades ta sig in i många stora äldreboenden.
Vi som fyllt sjuttio hade plötsligt utsetts till en isolerad grupp som skulle hålla oss hemma, hur det nu skulle gå till när våra matförråd började ta slut.
Vår kommuns ”krisberedskap” stod handlingsförlamad. Medan kyrkan och frivilliga lyckligtvis ställde upp och såg till vi kunde få hem vad behövde och betala genom dem.
Karantänsåret har för de flesta av oss inneburit försakelser - nära och kära som man inte har kunnat umgås med. Vänkontakter enbart på distans. Att man inte ens kunnat ta ett sista farväl vid vänners begravningar. Svårigheter att besöka vården när det för många av oss annars hade behövts - då smittan funnits även där. Inkomstproblem för dom som tvingats tacka nej till arbetstillfällen.
Isoleringen har tärt på humör och många familjeförhållanden. För många i institutionsboende har isoleringen blivit rent deprimerande.
Själv känner jag mig priviligierad och kunde haft det värre. Har fått hjälp med det mesta och har inte lidit brist på sysselsättning. Snarare tvärtom. Men det är klart att isoleringen från nära och kära har känts på.
Retar mig dock fortfarande på hur Malgerud efteråt ondgjorde sig över att han hela två veckor efter sin hemkomst satt hemma i frivillig karantän och hur djävligt han upplevde det. Och att han hade mage att säga att hade han inte varit offentlig person, så skulle han aldrig ha satt sig i karantän!
TACK CARL MALGERUD för alla de erfarenheter som du och dina medresenärer har givit alla oss som nu - tack vare er - kan fira ett år i isolering med allt vad det har inneburit!
Ett jubileum som vi gärna hade kunnat vara utan!
Kommentarer Vill du se mina senaste inlägg, klicka HÄR
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar