Stora snyftvalsen igen!

Jag har redan tidigare berättat i bloggen om hur kommunalrådet Lisbeth Lennartsson mitt under pågående debatt om Triangeln gav sig till att anklaga mig för att trakassera henne och hennes barn.  

Nästa dag - i tisdags - var det dags för stora snyftvalsen inför en lokalredaktör på Barometern och dagen efter - i onsdags - var det rubrik i Barometern: "Gränsen går vid mina barn" där det närmast framstod som att ett stackars kvinnligt kommunalråd och hennes små barn trakasserades av den elake Per Lublin men att det gråtfärdiga kommunalrådet tydligen ville vara snäll och därför avstod från polisanmälan.

Man kunde nästan tro att jag var en ful gubbe som kunde börja tafsa på hennes barn när jag hade skrivit så elaka saker på min blogg.

Jag erbjöds visserligen kommentera kommunalrådets anklagelser i tidningen, men det var inte mycket av det som jag sa som kom med. Tidningen borde - som jag särskilt bad om - ha angett webbadressen till min blogg, så att läsarna själva kunde gå in på den och själva bedöma det som jag skrivit och avgöra huruvida jag skulle ha "gått för långt". Men icke, någon webbadress var inte angiven.

Jag skrev också en kommentar under artikeln i Barometerns webbupplaga, det var någon dag efter, men den har märkligt nog ännu inte blivit publicerad. Normalt brukar läsarnas kommentarer på webbsidan publkiceras ganska så omgående. Censur?

Som kommunalråd måste Lisbeth Lennartsson kunna ta ansvar för sitt agerande och icke-agerande och kunna finna sig i kritiserad när hon inte sköter sitt uppdrag på önskvärt sätt.Det är dålig stil att komma med stora snyftvalsen och kalla kritiken för trakasserier. Vi är många som är missnöjda med hennes sätt att styra och ställa i kommunen, hennes nonchalans motbergorna och hennes sätt att blunda för kommunens verkliga problem. Vi har faktiskt rätt att uttrycka vad vi tycker!

När en person anställd inom hemtjänsten ska göra tillsynsbesök hos äldre personer som behöver denna tillsyn i sina hem  och som också debiteras för detta, så är det meningen att vederbörande ska se til och höra efter att de gamla som besöks har det bra och att allting är OK. Vederbörande får naturligtvis inte gå därifrån utan att ha träffat den gamle och utan att veta var han är. Saknas han ska det naturligtvis slås larm. Den tryggheten måste omsorgstagare i hemtjänsten och deras anhöriga ha!

När den anställde i hemtjänsten vid ett sådant besök går därifrån utan att märka att omsorgstagaren sitter död i sin bil utanför huset, då är det allvarligt. När hon dessutom ljuger om händelsen och påstårr att hon hade talat med den gamle mannen (tills det framkom att han då redan måste ha varit död ett par timmar), då är det ännu allvarligare. En utredning med Lex Sarah-anmälan skulle omedelbart ha satts igång och den hemtjänstanställde skulle därefter i varje normalt fall ha avskedats.

När den anställde råkar vara dotter till kommunalrådet i samma kommun och saken istället försöker tystas ner, då är det verkligen anmärkningsvärt, och jag ska ha rätt att få påpeka detta utan att det ska kallas för trakasserier av barn. Det handlar om en vuxen person som gjort sig skyldig till allvarliga försummelser i tjänsten och försökt ljuga om det inträffade och alltså inte om något barn, även om hennes mor råkar vara kommunalråd.

Det dröjde nästan två veckor efter händelsen innan det sattes igång en utredning och gjordes Lex Sarah-anmälan till Socialstyrelsen - och detta först efter att andra reagerat och det hela hotade att bli allmänt känt.

Så här får det bara inte gå till och det måste jag få påpeka utan att bli beskylld för trakasserier av barn.

Lisbeth Lennartsson borde sluta upp med sina krokodiltårar, det här är inte första gången!