Tankar från måndagens kommunfullmäktigemöte V: Om att minska antalet ledamöter i kommunfullmäktige, det handlar om mer än åtgången på mackor!

Blir det mer demokratiskt och bättre debatt för att kommunfullmäktige består av fler ledamöter?
Knappast!

Under många Herrans år alltsedan Borgholms storkommuns tillkomst och fram till bara för tre år sedan bestod Borgholms kommunfullmäktige av 49 ledanöter (plus en massa ersättare förstås). Dom var tämligen toppstyrda uppifrån av partitopparna Ivar Nilsson (c) och Thorsten Björneke (m). Och på den socialdemokratiska kanten höll Elsie Cohen ordning på de sina. På det stora hela gick allt till på det sätt som Ivar ville. Ingen satte sig upp emot honom. I vart fall inte utan efterräkningar.
 
Om det så varit hundra ledamöter så hade det inte förändrat saken mer än att det hade gått åt mer kaffe och smörgåsar och blivit dyrare för kommunen med alla kilometerersättningar åt ledamöterna för deras bilresor till mötena.
  
I mångt och mycket påminner dagens kommunfullmäktige om den tiden, även om styrningen inte är fullt så järnhård och kommunalrådet då och då misslyckas med att hålla greppet. En kommunfullmäktigeledamot (c) behöver idag inte vara "körd" för all framtid om han eller hon råkat rösta annorlunda än kommunalrådet vid en votering. Partipiskorna viner fortfarande, men kanske inte med riktigt samma kraft som förr. Utgången av ett ärende i kommunfullmäktige är inte längre alltid given till 100 procent, bara till 95 - 99 %.
 
I en stor kommunfullmäktigeförsamling kan en ledamot utan större problem sitta period efter period utan att säga ett knäpp mer än rösta "ja" när partiledaren sagt "ja" och "nej" om ledaren sagt "nej" samt svara vid uppropet.
  
På den tiden tyckte jag - på skämt är bäst att tillägga - att ledamöterna av besparingsskäl borde ersättas med pappgubbar.
  
Jag minns en centerpartist från Korntorp, som kom att kallas "Ja trettisex", eftersom det var den längsta mening som han någonsin uttalat under något kommunfullmäktigemöte sedan tidernas - eller i alla fall kommunens - begynnelse. Och dom orden uttalade han vid varje möte i samband med uppropet. "Ja" stod då för att han var närvarande och "trettisex" för att ville ha ersättning för trettiosex kilometers bilresa. Givetvis röstade han alltid likadant som Ivar Nilsson om något ärende kom till votering oavsett om han haft någon egen åsikt. Han belönades med att så småningom befordras till ordförande i miljö- och hälsoskyddsnämnden när den posten råkade bli ledig.
  
Vid ett tillfälle skrev jag en tidningsinsändare där jag berättade att det fanns en ledamot i kommunfullmäktige som jag och några andra sinsemellan brukade kalla för "Ja trettisex" samt anledningen till detta. Insändaren publicerades i Ölandsbladet, vilket ledde till att många naturligtvis kom att undra vem denne "Ja trettisex" var. Vid påföljande kommunfullmäktige var det därför många bland publik och ledamöter som lyssnade med viss spänning under uppropet. När turen kom till Bertil Andersson i Korntorp att svara kom ett gällt: " - Trettiåtta!" Till saken hörde att mötet den gången hölls i skolmatsalen istället för i den vanliga lokalen och Bertil hade tydligen fått till det att dit var det en kilometer längre från Korntorp räknat, och den extra kilometern fick han ju också på hemvägen! Men detta är egentligen en annan historia.
  
Vad jag vill ha sagt är egentligen att i en stor kommunfullmäktigeförsamling drunknar den enskilde ledamoten i ett slags anonymitet, där alla inte vet vem han eller hon är, och där det kanske inte förväntas att han eller hon ska säga något. Med färre ledamöter är det troligt att fler vågar yttra sig, vilket borde leda till en bättre debatt.
 
Under förra mandatperioden satt jag med i en beredningsgrupp, den så kallade "parlamentariska gruppen", bestående av en ledamot från varje parti. Den leddes på ett förtjänstfullt sätt av tidigare kommunalrådet Lillebill Grähs (c). Vi skulle se över den kommunala organisationen och komma med förslag till kommunfullmäktige. Bl a om storleken på kommunfullmäktige. Vi var ganska så överens om att antalet ledamöter i kommunfullmäktige kunde sänkas. Dock hade vi lite olika åsikter om med hur många.
 
Jag var väl den som gick längst och ville minska till trettioen, det lägsta tillåtna antalet ledamöter.
 
Det slutade med en kompromiss, nämligen att minska antalet kommunfullmäktigeledamöter från 49 till 41. Och den kompromissen gick igenom i kommunfullmäktige.
  
Nu har en ny grupp (som denna gång kallar sig "demokratiberedningen") suttit med frågan om antalet fullmäktigeledamöter inför nästa mandatperiod och kommit fram till att det faktiskt skulle räcka med 31. Då har det tagit hus i helsicke hos partierna, som gärna vill ha många platser att nöta baken på för de sina. Så beredningsgruppen har fått backa och kommit med ett nytt förslag som denna gång på 35 ledamöter.
  
Och på fullmäktigemötet i måndags gick det förslaget igenom. Så efter nästa val består Borgholms kommunfullmäktige av 35 ledamöter istället för nuvarande 41. Ännu ett steg i rätt riktning!
  
Själv röstade jag (som inte suttit med i beredningen) och moderaterna på beredningens ursprungliga förslag på 31, men det hade nu ingen framgång.
  

------------

  
Det finns dom som har svårt att tala inför många människor och det måste man också respektera, så att det inte blir ett hinder för dem om dom vill engagera sig och ställa upp i kommunfullmäktigeval. För dem skulle det vara en hjälp att våga ställa sig i talarstolen om det inte var fler i kommunfullmäktige än i en vanlig skolklass.
  
Just nu ligger ett förslag till lagändring på riksdagens bord som bl a innebär att i kommuner av Borgholms storlek skulle det kunna räcka med 21 ledamöter i kommunfullmäktige.
  
Förhoppningsvis kan därför det kommunfullmäktige som väljs efter nästa mandatperiod, vid valet 2018, komma att bestå av endast 21 ledamöter.
 
Om vi nu ska blicka aningen längre framåt än vad politiker brukar göra.
 
 
Vill Du kommentera, klicka här!