NÄSTA DIREKTSÄNDNINGAR från Stadshuset i Borgholm:
  • Från SOCIALNÄMNDEN måndag den 20/11 med start kl 9. Ärendelista med handlingar finns här en vecka innan. Öppet för allmänheten att närvara som åhörare under första delen av mötet. Kan följas HÄR från kl 9
  • från KOMMUNFULLMÄKTIGE samma kväll måndag den 20/11 med start kl 18: Budgetmöte inför 2018. Ärendelista med handlingar finns här en vecka innan. Öppet för allmänheten att närvara under hela mötet. Kan följas HÄR från kl 18
  • från KOMMUNSTYRELSEN tisdag den 21/11 med start kl 13. Ärendelista med handlingar finns här en vecka innan. Öppet för allmänheten att närvara under hela mötet. Kan följas HÄR från kl 13
  • från SAMHÄLLSBYGGNADSNÄMNDEN torsdag den 30/11 med start kl 9. Öppet för allmänheten att närvara som åhörare under första delen av mötet. Kan följas HÄR från kl 9
SPRID GÄRNA VIDARE!
Tips till dig som tycker att något visst av blogginläggen är lite extra och vill sprida det vidare:
Under varje inlägg finns en liten rad med olika symboler, däribland facebook-symbolen. Klickar du på den så kan du dela just det inlägget med alla dina facebookvänner som i sin tur kan sprida vidare!

fredag 14 april 2017

Är en vanlig - eller ovanlig - människa bara värd max fyra tusen skrivtecken inklusive mellanslag!?

Skrev en text som minnesord över Thure Leijner - mer känd som Pajala-Pelle - som gick bort på Luciadagen - och skickade sedan in den till tidningen. 
Mitt manus kom tillbaka med påpekandet att det var för långt. Över 6000 tecken, vilket var alldelles för mycket för minnesord. Det fick inte vara mer än max 4000 tecken. Med mellanslagen inberäknade. Jag fick göra om och korta ner det ifall det skulle publiceras.
Lyckades då med konststycket och korta ner det hela till exakt 4000 tecken (mellanslagen inberäknade) och den blev så småningom publicerad. 
Har i efterhand tänkt att jag kanske skulle lägga ut den fullständiga texten här på min blogg så att mina bloggläsare kan få läsa den i sin helhet - trots längden. Kunde Thure skriva en hel bok om sig själv och sitt liv på över 250 sidor - med tillsammans uppskattningsvis en halv miljon skrivtecken - så var det väl ändå inte för mycket om jag nu ville ge honom runt sex tusen bokstäver till allmän läsning i media.

Om en ovanlig människa och profil, som Pajala-Pelle onekligen var, inte är värd mer än 4000 tecken (inklusive mellanslag) efter sin död, hur många tecken blir då en helt vanlig människa värd?*
Ja man kan ju faktiskt undra, hur mycket - eller hur litet - är en människa värd?
Så här kommer hela texten (där det gröna är det som blev publicerat i tidningen och det röda är sånt som jag också gärna hade sett fått vara med, men som jag har fått plocka bort för att kunna få minnesordet publicerat för tidningens läsare):
                    
Thure Leijner till minne    
Han kom som ett yrväder en aprilafton den gången när han för 44 år sedan anlände till Öland. Ända från nordligaste Norrland. Han kom för att hjälpa Boris Bravin – som han träffat på en marknad i Västerås – att bygga upp en djurpark på Öland, då när Ölandsbron var ny. Med ett släpfordon av sällan skådat slag anlände han med ett helt menageri med djur som han i samma veva hade sålt till Bravin. Djuren kom från ett miniland som han haft i Pajala. Han passade sedan också på att sälja en åttakantad timrad tröskloge till Bravin som han hämtade från Pitetrakten. Den kom att bli den första serveringen på Ölands Djurpark. 
Redan då var Thure känd under namnet Pajala-Pelle. Detta efter många verksamma år i Pajala, där han gjort sig ett namn genom att bl a ha startat upp Pajala Marknad – en årlig händelse som fortfarande lever kvar. Från början hette han Persson. Leijner var ett gammalt efternamn på hans mors släktsida – som han i vuxen ålder kom att göra till sitt.  Egentligen var han född i en betydligt sydligare del av det stora vida Norrland. Året var 1931 och han kom att växa upp på en plats norr om Gävle som heter Axmarby.    
Man kan lugnt säga att Thure redan i unga år kom att visa fallenhet för affärer och händighet för allehanda slöjd- och snickeriarbeten. Ungdomsåren kom att innehålla en synnerligen brokig samling av arbetsplatser och entreprenörskap i hela norra Sverige och ända ner till Stockholmstrakten inklusive två äktenskap innan han hamnade i Pajala och där byggde upp sitt miniland Jonastorpet. Han kände sig ganska färdig med Pajala när det blev dags för flytten till Öland.
På Öland träffade han sin Verona, öländska från Högtomta, och bildade familj med henne och hennes båda döttrar och det blev tredje gången gillt – det livslånga äktenskapet. De bodde första tiden i Långlöt och köpte sig så småningom en gård i Vedby på norra Öland som med tiden blev ett miniland. I Köpingsvik fick han den nedlagda festplatsen att återuppstå för en tid och senare också det gamla Idehultet. Han var med om att driva igång marknader i Byxelkrok och Böda och torgdagen i Sandvik. I Borgholm sålde han tillsammans med Verona sockervadd på torget och drev en minigolfbana. Därtill ägnade han sig åt hemslöjd och vid sidan av allt annat åtog han sig allehanda byggnadsjobb, mer än han klarade av att göra färdigt. Något ganska typiskt för entreprenörer – att alltid anta nya utmaningar men inte alltid fullfölja det som påbörjats.    
Thure – vanligen klädd i snickarkläder och med träskor på fötterna - var på något sätt alltid på språng. Alltid något som skulle göras. Och hela tiden nya idéer.
Thure hade svårt med diverse kommunala tjänstemän som skulle lägga sig i vad han gjorde – och sådana hade han stött ihop med på många håll. På Öland lyckades han också göra sig ovän med det dåvarande kommunalrådet Ivar Nilsson, något som på den tiden lätt kunde straffa sig. När Thure vid ett tillfälle hade köpt ett stycke centralt belägen mark i Sättra för att uppföra bostäder, så passade kommunalrådet på att utnyttja den kommunala förköpsrätten och därmed snuva Thure på hans planer. När Thure fick läsa om detta i Ölandsbladet blev han så upprörd att han klev in i Stadshuset med den ihoprullade tidningen i handen och gick rätt in till det mäktiga kommunalrådet och drämde till honom i ansiktet med tidningsrullen – den enda gång som Thure enligt egen utsago har slagit någon människa. Kommunalrådet var därefter ganska spakt.
För att få gehör för sina idéer sökte sig Thure till politiken, gick in i det parti som han kände bäst för, det dåvarande Kommunens Bästa  – partiet för gräsrötter – och kom att hamna i kommunfullmäktige. Där ivrade han bl a för att kommunen borde skaffa sig en företagsraggare, något som resulterade i att kommunen inrättade en tjänst som näringslivssekreterare. Thure hade själv varit som klippt och skuren för det jobbet. Med sin öppenhet för nya idéer och sitt sinne för att hitta lösningar hade han kunnat förvandla Borgholms kommun till ett nytt Gnosjö. Dessvärre blev det inte Thure som anställdes och jag vet inte ens om han sökte jobbet när det utannonserades.   
Efter 15 år på Öland väntade nya utmaningar på annat håll. Thure fick en tjänst som föreståndare på hembygdsmuseet Jamtli i Östersund och paret Leijner flyttade till Jämtland. Han ordnade ett gigantiskt jippo för att få ett OS till Östersund. Det blev en succé, bortsett från att OS gick till japanska Nagano istället.  
En hjärtinfarkt tvingade sedan Thure att ta det lite lugnare, som t ex att driva lanthandel i sin ursprungliga hembygd, dra igång turistprojekt längs hälsingekusten och försöka utveckla diverse lokala bygder i nedre Norrland. Samt ge ut sina memoarer ”Minnen ur Pajala-Pelles liv”, en späckad läsning på över 250 sidor. 
När jag i slutet av Skördefesten i höstas gick över torget i Borgholm var det någon som ropade efter mig. Jag vände mig om och såg en äldre man som jag inte kunde känna igen. Men rösten kände jag strax igen och Verona vid hans sida. Thure var nu märkt av ålder och sjukdom och de hade helt nyligen flyttat tillbaka till Öland och fått en lägenhet i Björkviken. Såg fram emot att vid lämpligt tillfälle få en kväll i Björkviken och prata gamla minnen – och säkert få nya idéer. Så blev det nu inte. Thure avled på Luciadagen, åttiofem år gammal eller ung. Thures och Veronas tid tillsammans efter återkomsten till Öland blev inte lång.  
Samma stycke nedkortat till fyra rader:
I höstas återvände Thure och Verona till Öland och fick en lägenhet i Björkviken. Där blev deras tid tillsammans inte lång. Thure avled på Luciadagen, åttiofem år gammal eller ung.   
Och så till slut:
En dag i januari när snön yrde runt knutarna var vi många som tog farväl av Thure vid en borgerlig ceremoni i Folkets hus. Kistan var av trären enkel furu och såg ut som om han hade snickrat den själv. Och tro det eller ej, men hammaren låg kvarglömd på kistlocket!    
Per Lublin 
                    
I och för sig behövde jag väl inte vara så långrandig, men händelsen med kommunalrådet Ivar Nilsson som inte fick plats hade väl annars en viss poäng och ett allmänintresse för eftervärlden. Inte heller blev det på grund av tidningens utrymmesregler plats att nämna Thures så typiska aversion mot en viss typ av tjänstemän. 
Tur att samma regler inte gällde på den tiden när Bibeln skrevs, för då hade den nog blivit synnerligen tunn! Vart och ett av de fyra evangelierna skulle i så fall ha blivit begränsade till max 4000 skrivtecken - d v s ungefär två sidor - var!
                         
 *) Fotnot: Skämt åsido, min egen grundinställning är nog all alla människor - såväl vanliga som ovanliga - är lika mycket värda. I varje fall från början. Sen är det upp till var och en vad man vill göra av sitt liv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar