Förra veckans stora höjdare var annars geriatrikprofessor Yngve Gustafsons eftermiddagsföreläsning på ett fullsatt Strand - som jag då skrev om här - med besökare från när och fjärran, i synnerhet kommunanställda inom äldreomsorg och vård. Det kom både att handla om demensdrabbade och hur demensvården borde vara, måltidernas betydelse och bristfälliga kunskaper om den medicinering som används och vad det kan leda till för konsekvenser.
Kommer osökt att tänka på numera bortgångna fotografen, undersköterskan och unga engagerade centerpolitikern Ann Nilssons fåfänga kamp för att det skulle införas ett slags "körkort" i medicinkunskap för att få arbeta inom vården, där den bristande kunskapen senare kom att drabba Ann själv i rollen som patient och förkorta hennes liv.
Vid ett av kommunens äldreboende var den personal som annars velat komma och lyssna på Yngve Gustafsson förhindrad av att dom då hade ett obligatoriskt informationsmöte på boendet (varje månad just vid samma tid) som tydligen inte gick att ändra på. Ja jag säger då det...
Om någon information skulle behövas - för såväl chefer som övrig personal inom området - så var det väl den som Yngve Gustafson kunde erbjuda den dagen.
Ölandsbladet har onekligen tagit till sig och här kan jag återge dess träffsäkra ledare från i lördags i förra veckan - signerad Kenth Jönsson:
Sjuk vård eller sjukvård - vilket vill vi ha?
Klockargårdskonferensen samlades för allra sista gången i veckan. Men frågorna kring omsorgen av våra äldsta lever vidare.
Det är en skrämmande bild som geriatrikprofessor Yngve Gustafson målade upp under konferensen, som hölls i Borgholm i onsdags.
Yngve Gustafson talade bland annat om hur ökning av morfinplåster är direkt farligt för den som är demenssjuk.
Vidare handlade föreläsningen om fel mediciner, om för höga doser av mediciner och om bristande kontroll av vilken effekt en ny medicin ger.
Utbildningen av läkare fick också svidande kritik, eftersom väldigt lite kraft läggs på att få kunskap om åldrandets sjukdomar.
Rubriken ovan är en avsiktlig lek med konsten att särskriva ord.
Det är klart att vi inte vill ha sjuk vård.
Men däremot vill vi ha sjukvård.
Det gäller i hela livet, från födsel till livets avslut.
Det handlar om att ge människor ett värdigt liv, där även den som drabbats av demens ska få ett så bra liv som det går. Även den som exempelvis skadats i en fallolycka borde få chansen att komma tillbaka till så god rörlighet som möjligt.
Klockargårdskonferensen har under 25 år sett till att de som arbetar närmast patienterna inom demensomsorgen fått både utbildning och uppskattning.
Det är undersköterskor och vårdbiträden från hela landet som samlats i Borgholm för att utbyta erfarenheter och ta del av aktuell forskning.
Stina-Clara Hjulström är den som varit drivande i Klockargårdsfonden och i en intervju med Ölandsbladet för några veckor sedan sa hon:
– De som jobbar inom demensvården gör ett fantastiskt jobb, de måste få uppskattning åtminstone för ett dygn. Jag har kallat Klockargårdskonferensen för undersköterskornas egen Nobelfest.
Att nu Klockargårdsfonden upphör betyder naturligtvis inte att frågorna kring vården av våra äldsta upphör.
Det krävs personal med rätt inställning och rätt utbildning.
Det krävs tillräckligt mycket personal.
Det krävs chefer som inser värdet av sin personal och ger dem chansen att utföra arbetet på bästa sätt.
Det krävs politiker som avsätter tillräckligt med medel så att alla visionerna kan bli verklighet.
Den bild som geriatrikprofessor Yngve Gustafson målade upp under Klockargårdskonferensen i veckan gav intryck av en stundtals sjuk vård.
Det lär inte vara någon personal inom sjukvården eller någon ansvarig politiker som kan vara stolt över det.
Låt därför Klockargårdskonferensens anda leva vidare för en bättre framtid, med en bättre framtid, med kvalitativ sjukvård i stället för sjuk vård fullproppad med mediciner.
Håller fullständigt med!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar